som ett regn

Jag sitter och väntar på att middagen ska bli färdig. Allting tar så lång tid när man väntar på något, redan har gjort allt som behöver göras, sagt allt som behöver sägas. Man får så mycket tid över och börjar tänka på sådant man annars så skickligt lyckas undvika att tänka på. Egentligen vet jag inte vad jag väntar på, men antagligen är det inte maten. Förmodligen är det något större, något jag kanske aldrig kommer att få se. Jag inbillar mig att jag lever för nuet, lever just nu, tar vara på dagen, carpe diem och allt sådant där. Men jag vet ändå att det inte är sant, att sådant bara är ursäkter för att slippa oroa sig för framtiden. Om jag ens har någon framtid. Jag vet inte. Det enda jag vet just nu är att jag inte vet vem jag är och att jag, vem det nu är, är trött.