in your boat, tied to a tree
Jag står och trampar i en lerpöl. Försöker ta mig framåt, men leran håller fast mina skor. Jag försöker ta av mig skorna, men dras neråt utav en kraft, starkare än något jag någonsin upplevt tidigare. Jag klarar inte av att ta mig framåt. Tar det slut här? Jag ser fotspår på vägen framför mig, följer dem längtansfullt med blicken tills de försvunnit bortom horisonten. Mängder av fotspår. Alla leder åt olika håll, men alltid framåt. Hela jag är dold under leran nu. Mina fotspår var de enda som fastnade här, försvann under marken. De enda som inte kunde bestämma åt vilket håll de skulle gå.
and that black rock in your bedroom, i hope you'll climb it soon
The Concretes.
Vit Päls. Vi låg i gräset och lyssnade.
Vi började Hästpojkens spelning i gräset, men efter halva trängde vi oss in och dansade.
The Sound of Arrows
Shout Out Louds var fantastiska.
Vi såg The Magic Numbers spelning från kullen. Det började bli mörkt.
Lördag. Andra dagen på popaganda. Vi möttes där två timmar efter insläppet och allt var mer som jag hade föreställt mig att det skulle vara. Ligga i gräset och lyssna på musiken, springa mellan scenerna och tränga sig in i folkmassorna när det var bra band som spelade. En helt underbar dag, verkligen. Kylan var inte lika påtagande, kanske för att vi inte satt i skuggan framför scenen hela dagen, kanske för att jag hade bättre kläder på mig. Däremot slutade det värre än vi kunde ana.
make way for winter's eerie glow
Jonathan Johansson.
Familjen.
Under Familjen kom Martin Sköld och Markus Krunegård, som jag inte fick någon bild på, ut på scen. Ganska fantastiskt.
Belle & Sebastian. Magiskt.
Sedan hände det ofattbara. Nina, Mitchan och några andra blev uppdragna på scen och fick dansa med Belle & Sebastian.
Robyn. Vi var trötta och satt mest i gräst.
Fredag. Första dagen på popaganda. Jag mötte upp Nina och Mitchan, som hade köat alldeles för länge. Vi var först och vid insläppet, som var en halvtimme för sent, sprang vi till stora scenen, satte oss lutade mot kravallstaketet och gjorde oss hemmastadda. Där skulle vi spendera i princip hela dagen. Det var alldeles för kallt och gåshud bosatte sig på mina bara ben och stannade där hela dagen och kvällen. Blåmärken värker nu på mina höftben och revben efter trycket mot kravallstaketet, men det är en skön känsla. Jag tog bara konsertbilder den dagen, men det var ju faktiskt konserterna vi var där för i fredags. Mest Belle & Sebastian.
trails lost in the snow
Det var torsdag. Efter att ha hämtat ut mitt popaganda-armband på Södra Teatern satte jag mig på Wayne's och drack chailatte, åt kakor med grädde och lät tiden rinna iväg tillsammans med Ebba och Ida.
you've got a heart, some way
Efter att den första riktiga skoldagen nått sin ändpunkt satte vi oss i en svart soffa på vår fritidsgård och väntade på att regnet skulle sluta förvandla allt till vattenpölar och åt bit efter bit av en äppelkaka. När en timme var förbrukad cyklade jag ändå hem genom regnet. En sval tunnelbanevagn tog mig till t-centralen där jag mötte några av de människor jag konfirmerades med. En minimal återträff. Våra fötter tog oss till McDonald's, där kanske en timme spenderades. Nu väntar en SO-läxa på mig.
wash your hands in the lake
Ännu ett svenskaprov och så var skoldagen slut. Efteråt hann jag vandra omkring med Ebba, Bianca, Bella och Ida ett tag innan jag var tvungen att ta min första gardasil-spruta och lite senare sätta mig i Vitabergsparken med Nina för sommarens kanske sista picknick. Förhoppningsvis inte. Ett par jeans är inköpa också. Blåa är de.
you'll feel better in the morning
Första skoldagen. Efter ett enkelt svenskaprov var den slut och jag kunde återgå till att göra ingenting.
human skin can be hard to live in
Längtan finns här. Alltid. En hand, stel och svartmålad, målar upp drömlika bilder på ett flortunt papper. Visar upp det för oss, håller det retsamt utom räckhåll, väntar tills den är säker på att bilderna naglats fast i våra hjärnor. Sedan en knappt märkbar gest med lillfingret och plötsligt har papperet förvandlats till aska framför våra fötter. Men bilderna är kvar i våra huvuden, i luften framför oss. Vi sträcker fram våra frusna händer mot illusionerna, men känner bara luft. De är ju bara det. Illusioner.
fill the past with friendly nights
Jag har totalt glömt bort hur man formulerar meningar som beskriver något fantastiskt man varit med om. Det enda jag kommer på är jag saknar er, jag saknar det, jag saknar Husarö tvåtusentio-andra. Kanske hittar jag orden imorgon.
owl girl, cold water eyes
Jag är här. Och konfirmerad. För några timmar sedan stod jag på en båt påväg från Husarö, darrade av gråt, kramades med alla nyfunna vänner och ångrade nästan att jag åkte på det här lägret på grund av just avskedet. Nu är jag här. Ensam. Har upplevt de kanske bästa tre veckorna i mitt liv.
darling, please, show your teeth, just one more dance to help me sleep
Dagen har ägnats åt att packa, åka till Kista fram och tillbaka och träffa Anna i Mörby för överlämning av kvarglömda saker. Just precis nu står två väskor och en tygpåse, fyllda till gränsen till explosion, och väntar på mig i hallen. Imorgon väcks jag klockan 06:30. Halv sju. Obegripligt. Sedan flyter jag iväg på en stor färja till en ö långt, långt bort någonstans i skärgården. Husarö. Konfirmationsläger. Kanske ses vi igen, och i så fall kommer den dagen om tre veckor. Den tjugoförsta augusti.
i'm a black cloud sending lightning to the ground
En dag har passerat. En melankolisk dag. Inte många ord alls har sluppit ur min mun. Faktum är att det skönt att bara vara tyst och stilla, utan att behöva anstränga sig för att formulera meningar på impuls, såsom man gör när man pratar Sådana här dagar är härliga.
