55
it's incomplete without you, the silver soul is running through. it's a vision, complete illusion
Mitt liv ligger orört i bokhyllan medan dagarna brinner upp & förvandlas till aska utan att jag ens märker det. Sitter ensam i mitt sovrum med mina drömmar som enda sällskap. Världen är vackrast i svartvitt & Beach House fyller upp det vakuum som annars vilar över rummet när jag låter tystnaden ligga orörd.
54
all i want to do is ride bikes with you & stay up late & watch cartoons.
weheartit
Trots den opassande tidpunkten & platsen - mitt på dagen i kinesiskasalen - gör jag det som nästan faller sig naturligt för mig nu för tiden. Sluter ögonen igen & låter längtan svepa mig bort till en oförglömlig plats där jag spenderat så många timmar, vars utstrålning får mig att lita på en lycklig framtid & allt som hör den till. Men det är lögn, falskt alarm, falsk marknadsföring. Kanske tror du att du vet hur det känns, kanske ser du din egen tolkning av känsla framför dig som om den vore en målning i pastellfärger. Men det känns precis tvärtom, känslan bryter mot de oskrivna reglerna. Målningen är inte pastellfärgad. Den är svart, kanske lite gråtonad. Det känns svindlande, på ett negativt & nedbrytande sätt. Bara för att slippa det där obegripliga måste jag be min hjärna skicka nervimpulser till mina ögon som får dem att öppna sig igen. Ta farväl av allt det där jag bara vill glömma. Vi ses igen.
Åh jag vet inte vad som händer. Jag kan inte ta mig samman, jag vaknar för sent & panikcyklar till skolan utan vantar. Orkar inte koncentrera mig på någonting, vill bara hem & ligga i sängen & titta upp i taket. Kräver lugn & tystnad. Ignorerar viktiga läxor. Precis som texten ovan är jag ingenting förutom totalt förvirrad & förvirrande, skriver evighetslånga texter om absolut ingenting utan att tänka. Vill lämna inskränkta Djursholm, iskalla Stockholm & förutsägbara Sverige, vill lämna den alldeles för låga siffra som ska representera min ålder. Men samtidigt vill jag ha trygghet, vågar inte kasta mig ut i den värld jag drömmer om. Som sagt är jag extremt förvirrande just nu. Skyller på hösten.
weheartit
Trots den opassande tidpunkten & platsen - mitt på dagen i kinesiskasalen - gör jag det som nästan faller sig naturligt för mig nu för tiden. Sluter ögonen igen & låter längtan svepa mig bort till en oförglömlig plats där jag spenderat så många timmar, vars utstrålning får mig att lita på en lycklig framtid & allt som hör den till. Men det är lögn, falskt alarm, falsk marknadsföring. Kanske tror du att du vet hur det känns, kanske ser du din egen tolkning av känsla framför dig som om den vore en målning i pastellfärger. Men det känns precis tvärtom, känslan bryter mot de oskrivna reglerna. Målningen är inte pastellfärgad. Den är svart, kanske lite gråtonad. Det känns svindlande, på ett negativt & nedbrytande sätt. Bara för att slippa det där obegripliga måste jag be min hjärna skicka nervimpulser till mina ögon som får dem att öppna sig igen. Ta farväl av allt det där jag bara vill glömma. Vi ses igen.
Åh jag vet inte vad som händer. Jag kan inte ta mig samman, jag vaknar för sent & panikcyklar till skolan utan vantar. Orkar inte koncentrera mig på någonting, vill bara hem & ligga i sängen & titta upp i taket. Kräver lugn & tystnad. Ignorerar viktiga läxor. Precis som texten ovan är jag ingenting förutom totalt förvirrad & förvirrande, skriver evighetslånga texter om absolut ingenting utan att tänka. Vill lämna inskränkta Djursholm, iskalla Stockholm & förutsägbara Sverige, vill lämna den alldeles för låga siffra som ska representera min ålder. Men samtidigt vill jag ha trygghet, vågar inte kasta mig ut i den värld jag drömmer om. Som sagt är jag extremt förvirrande just nu. Skyller på hösten.
53
Nej, vad dum jag är. Förlåt. Klart att jag inte ska sluta blogga. Bara för att jag inte har någon inspiration en dag betyder det inte att jag inte kan skriva här nästa dag. Slå mig, någon. Nu glömmer vi det här.
52
i sometimes got so tired of our game, i wanted you to feel the same
Frågar mig själv om jag verkligen ska fortsätta blogga, äter tårta till frukost & spelar Monopol på min heltäckningsmatta med Nina. Lär femåringar att göra kullerbyttor. Tittar på avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong av Top Model i brist på annan sysselsättning. Planerar höstens konserter & saknar pengar. Tror att jag ska sluta blogga.
51
stilla som när snö faller, du blev vuxen så fort. minns att du grät
På väg till skolan fastnar lätta snöflingor överallt, bildar molntussar i håret & på jackan & landar på ögonfransarna för att sudda ut det omsorgsfullt lagda sminket. Trots det har det tunna men efterlängtade lagret fruset regn som bildats på jordytan nästan totalt raderats ut innan dagens solljus försvunnit ur vårt synhåll. Skoldagen avslutades med en timmes konstant skratt på kinesiskalektionen & efter att ha ätit efterlängtade nudlar med Ebba fann jag mig själv sittandes i hennes säng tillsammans med henne, Ville & Ebbas gamla dagbok, funderandes över hur mycket vi har förändrats de senaste åren.
På väg till skolan fastnar lätta snöflingor överallt, bildar molntussar i håret & på jackan & landar på ögonfransarna för att sudda ut det omsorgsfullt lagda sminket. Trots det har det tunna men efterlängtade lagret fruset regn som bildats på jordytan nästan totalt raderats ut innan dagens solljus försvunnit ur vårt synhåll. Skoldagen avslutades med en timmes konstant skratt på kinesiskalektionen & efter att ha ätit efterlängtade nudlar med Ebba fann jag mig själv sittandes i hennes säng tillsammans med henne, Ville & Ebbas gamla dagbok, funderandes över hur mycket vi har förändrats de senaste åren.
50
Det finaste som finns är att vakna upp helt ovetande, & bli uppringd av Ebba som berättar att det där vita, iskalla & blöta faller utanför fönstret. Att som i trans titta ut genom fönstret & se att det faktiskt är sant. Såhär ser det ut utanför mitt fönster precis exakt just nu. Synd bara att själva flingorna inte ville fastna på bild utan bara blev suddighetsfaktorer.
49
we're the trees still green in november and i know i can't remember summer being so gone, and i will play along, but it feels so much that we don't know what we're doing. and i never knew, never thought they could play along, honey, but they don't know what they're doing
48
om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag att älska dig (alla vill se dig dala nu, håkan hellström)
Idag hade finaste Håkan Hellström signering och nu sitter jag här med ett våldsamt dunkande hjärta, en signerad skiva, en signerad affisch och ett minne av en kram utdelad av självaste Håkan.
Idag hade finaste Håkan Hellström signering och nu sitter jag här med ett våldsamt dunkande hjärta, en signerad skiva, en signerad affisch och ett minne av en kram utdelad av självaste Håkan.
47
why are we so alone even with company? / i miss you even when you're around
Tystlåten gitarrmusik & en lågmäld röst som pratar om mod. Äkta mod. Inte den-som-klättrar-högst-upp-i-trädet-mod eller den-som-gör-det-svårast-skateboardtricket-mod, utan riktigt mod. Riktig styrka. En berättelse om en mamma som dött & ett barn som lärde sig acceptera det, endast tre månader efteråt. En våldsam känsla sköljs över mig, som tio liter iskallt vatten. Den kyler ner mig & min svaga kropp darrar av förskräckelse. Skam. Är det möjligt att känna sig såhär svag? Svaghet gånger en miljon. Pojken i berättelsen. Han är stark, så ofattbart modig. Och jag kan inte ens efter snart ett år acceptera mina (i jämförelse) minimala problem.
Jag läser igenom mina gamla anteckningar från konfirmationslägret i somras. De flesta var förstås inte alls lika sorgsna och dunkla som denna text, men ibland ser mina känslor ut precis så.
Tystlåten gitarrmusik & en lågmäld röst som pratar om mod. Äkta mod. Inte den-som-klättrar-högst-upp-i-trädet-mod eller den-som-gör-det-svårast-skateboardtricket-mod, utan riktigt mod. Riktig styrka. En berättelse om en mamma som dött & ett barn som lärde sig acceptera det, endast tre månader efteråt. En våldsam känsla sköljs över mig, som tio liter iskallt vatten. Den kyler ner mig & min svaga kropp darrar av förskräckelse. Skam. Är det möjligt att känna sig såhär svag? Svaghet gånger en miljon. Pojken i berättelsen. Han är stark, så ofattbart modig. Och jag kan inte ens efter snart ett år acceptera mina (i jämförelse) minimala problem.
Jag läser igenom mina gamla anteckningar från konfirmationslägret i somras. De flesta var förstås inte alls lika sorgsna och dunkla som denna text, men ibland ser mina känslor ut precis så.
46
but my words are frail, not audible, they do not even convince me, perhaps they are untrue
Jag har spillt te på mitt tangentbord vilket är anledningen till att jag sitter och skriver på pappas mystiska high tech-tangentbord, vilket också är anledningen till att bloggen har varit orörd hela helgen (som förövrigt gick ut på att springa omkring i Kungsträdgården och agera Katy Perry med Ebba, Bella och Won som filmfotografer och bada i Mörbybadet med fina vänner tills fingrarna, hela kroppen, förvandlats till bleka, mjuka russin). Nu lyssnar jag på detta och undrar vad jag känner. Var är mina känslor? Jag vet inte. De drunknade.
45
weheartit
Utomhus: genomblöta cykelsadlar, fingerkyla på uppförsbacken påväg hem, gula löv i regnvått hår, frusna strumpbyxeklädda knän.
Inomhus: tusen tekoppar, mattepluggande på heltäckningsmattor, fluffiga tröjor, svagt kallt ljus genom persienner, lasagne.
44
Kanelbullar & vaniljte lämnar en välbekant smak på min tunga, i hela munnen. Smaken, eller snarare lukten, fastnar till & med på de vita väggarna i mitt knäpptysta sovrum. Drömmer mig bort igen, till den där platsen jag ser framför mig vareviga sekund, som jag spenderar de alldeles för korta drömnätterna i. Jag hittar där, vet var allting finns placerat. Kan rita upp en karta i luften framför mig trots att jag aldrig varit där i vaket tillstånd. Tyvärr.
43
en vild fantasi som dränks i lådvis nostalgi
Så passerade ännu en dag. En lördag. Förmiddagen gled iväg så som lördagsförmiddagar brukar göra. Eftermiddagen också. Inte förrän vid halv elva hände något. I mörkret vandrade jag iväg i min nya mörkblå kappa för att träffa Ebba & Ville & gå till Vasaskolan där vi hoppade på den förbjudna studsmattan, klättrade på taket i en storm av adrenalinkickar, lekte Bamse bland träden & genomsökte skolgården efter annat vi brukade göra i lågstadiet. Nostalgi är ett fint ord. Sedan somnade vi & jag kom hem för en timme sedan.
bilden är mer än ett år gammal, från när jag var hos dem i frankrike. (döda mig inte snälla)
Så passerade ännu en dag. En lördag. Förmiddagen gled iväg så som lördagsförmiddagar brukar göra. Eftermiddagen också. Inte förrän vid halv elva hände något. I mörkret vandrade jag iväg i min nya mörkblå kappa för att träffa Ebba & Ville & gå till Vasaskolan där vi hoppade på den förbjudna studsmattan, klättrade på taket i en storm av adrenalinkickar, lekte Bamse bland träden & genomsökte skolgården efter annat vi brukade göra i lågstadiet. Nostalgi är ett fint ord. Sedan somnade vi & jag kom hem för en timme sedan.
bilden är mer än ett år gammal, från när jag var hos dem i frankrike. (döda mig inte snälla)
42
you are raining in, i can't escape that feeling. you're dripping into the buckets i have placed, where damage isn't already done. i saw you on bus 15 heading north to take the train. everyone looks the same, still we have different names
Det var fredag igår. Sista sjung-hur-mycket-&-högt-du-vill-dagen, sista elevens val-dagen. Jag kommer verkligen, verkligen sakna det. Nu är det dags för ändlösa mattelektioner, läxläsningskvällar & sömnbrist igen. När sista minuten av skoldagen flugit iväg sprang jag omkring ett tag med Ebba & Won innan jag satte mig i en tom tunnelbanevagn mot Enskede för att träffa fina konfirmationsmänniskor. Ligga i högar på madrasser, prata minnen & äta lantchips i mängder. När klockan närmade sig två började jag ta mig hemåt & efter ett par missöden med tunnelbanor & bussar var jag hemma & kan konstatera att Stockholm är obeskrivligt vackert halv tre på natten genom ett repigt tunnelbanefönster.
Det var fredag igår. Sista sjung-hur-mycket-&-högt-du-vill-dagen, sista elevens val-dagen. Jag kommer verkligen, verkligen sakna det. Nu är det dags för ändlösa mattelektioner, läxläsningskvällar & sömnbrist igen. När sista minuten av skoldagen flugit iväg sprang jag omkring ett tag med Ebba & Won innan jag satte mig i en tom tunnelbanevagn mot Enskede för att träffa fina konfirmationsmänniskor. Ligga i högar på madrasser, prata minnen & äta lantchips i mängder. När klockan närmade sig två började jag ta mig hemåt & efter ett par missöden med tunnelbanor & bussar var jag hemma & kan konstatera att Stockholm är obeskrivligt vackert halv tre på natten genom ett repigt tunnelbanefönster.
