i miss you even when you're around
Dag nummer två började med fem och en halv kilometers promenad vid Rösjön. Viskande vindar, ont i benen och hjälplösa skalbaggar. Efter att ha kommit hem och duschat svävade vi iväg till Gröna Lund. Vi tog plats vid kravallstaketet i mitten. Allt var perfekt. Lugnt, soligt, The Smiths i mitt ena öra och Annas andra öra. Men plötsligt dök en översocial, skrytande, Ulf Lundell-beundrande Robban upp på vår ena sida, påträngande. Konserten började. Ulf Lundell var läskig. Mina tankar befann sig någonstans långt bortanför den enorma folkmassan framför scenen, även fast dem ibland vandrade iväg till den stilige och glade trummisen också. Efter mindre än halva konserten var vi trötta och sura och lyckades på något underligt vis komma ut från Gröna Lund och till Café 60, där vi planerade en flykt till Göteborg i höst. Klockan blev mycket och vi hamnade i gräset i Humlegården, pratandes om allvarliga saker. Sedan åkte vi åt varsitt håll. Andra bilden har Anna tagit.
your son, your daughter swimming in the water
Dyngsura kom vi hem till mig. Efter att ha sett Släpp fångerne loss - det är vår, bestämde vi oss på impuls för att gå och bada. Barfota i regnet gick vi ner till stranden. Upp på klipporna, till trampolinen. Hoppade ner samtidigt i vattnet, iskallt och fullt av rasanade vågor. Insvepta i handdukar satt vi på klipporna och andades ren luft tills vi började gå hemåt för att titta på Bröderna Lejonhjärta och sedan somna på mjuka madrasser noggrant placerade på golvet. Tredje bilden har Anna tagit.
shake the leaves off the trees, watch them float down the stream
Två långa, härliga dygn. Ibland är det fint att leva, och många gånger de senaste dygnen har jag tänkt att nu, nu ska jag dö. Lycklig. Jag ska berätta, bit för bit. Gårdagen började med att jag efter en tio minuters lång resa i en knäpptyst buss kom fram till Mörby Centrum där Anna redan väntade. En miljon kramar, och så plötsligt var vi i Sollentuna, letandes efter Kenneth Gärdestads hus. Picknick i en tom, dyngsur Vitabergsparken och The Smiths-sjungande på Söder. Mjuka tröjor inhandlades på Stockholms Stadsmission för 40 kronor styck. Tre besök på String. Regn. Världen luktade regn hela tiden.
you left your winter clothes and your teeth marks in my skin
Mina lakan är blommiga. Med vana fingrar följer jag sömmarna längs kanterna. Fram och tillbaka. De känns precis som vanligt. I takt med mitt hjärtas dunkande, som hörs så tydligt i nattens tystnad, känner jag hur hoppet om en förändring lämnar min kropp. Sakta. Men plötsligt känner jag något. Där. En ensam tråd, flortunn och osäker, sticker ut ur de annars så oförklarligt symmetriska sömmarna. Kanske förändras saker och ting, även efter en lång tid. Trasiga sömmar ger mig hopp.
when the birds are sleeping, that's when the trees sing
Jag kom till världen som ett regn. Ner på jorden, liten och våt. Unik. Ingen var som jag, inte en enda av de miljoner regndroppar som föll samtidigt som jag var mig lik. Men väl nere på jorden möttes vi. Vi bildade en förening, en vattenpöl. Snart var vi starkare än något annat. Mäktigare. Men jag glömde vem jag var. Är jag fortfarande en unik liten regndroppe? Eller har jag på något oförklarligt vis förvandlats till en obetydlig del av helheten?
