you left your winter clothes and your teeth marks in my skin
Mina lakan är blommiga. Med vana fingrar följer jag sömmarna längs kanterna. Fram och tillbaka. De känns precis som vanligt. I takt med mitt hjärtas dunkande, som hörs så tydligt i nattens tystnad, känner jag hur hoppet om en förändring lämnar min kropp. Sakta. Men plötsligt känner jag något. Där. En ensam tråd, flortunn och osäker, sticker ut ur de annars så oförklarligt symmetriska sömmarna. Kanske förändras saker och ting, även efter en lång tid. Trasiga sömmar ger mig hopp.
kommentarer
skrivet av Hannan
men åh. det måste kännas som att sova på en äng.
skrivet av :)
Hej emma! :P
Jag ville bara säga att du alltid skriver så fint :)
Trackback
