som ett regn

why are we so alone even with company? / i miss you even when you're around
Tystlåten gitarrmusik & en lågmäld röst som pratar om mod. Äkta mod. Inte den-som-klättrar-högst-upp-i-trädet-mod eller den-som-gör-det-svårast-skateboardtricket-mod, utan riktigt mod. Riktig styrka. En berättelse om en mamma som dött & ett barn som lärde sig acceptera det, endast tre månader efteråt. En våldsam känsla sköljs över mig, som tio liter iskallt vatten. Den kyler ner mig & min svaga kropp darrar av förskräckelse. Skam. Är det möjligt att känna sig såhär svag? Svaghet gånger en miljon. Pojken i berättelsen. Han är stark, så ofattbart modig. Och jag kan inte ens efter snart ett år acceptera mina (i jämförelse) minimala problem.

Jag läser igenom mina gamla anteckningar från konfirmationslägret i somras. De flesta var förstås inte alls lika sorgsna och dunkla som denna text, men ibland ser mina känslor ut precis så.