1
this is the last trace I'll ever leave behind, I'll ever mention
En ny era, ännu en tidsålder. Mina tvekande fingrar på tangentbordet hoppas på ett hjärtligt välkomnande, men antalet prenumeranter på bloglovin talar inte direkt till min fördel. Förlåter ni mig? Kanske om jag ljuger, låtsas att min återkomst beror på bloggabstinens och inte krav från klasskompisar.
En ny era, ännu en tidsålder. Mina tvekande fingrar på tangentbordet hoppas på ett hjärtligt välkomnande, men antalet prenumeranter på bloglovin talar inte direkt till min fördel. Förlåter ni mig? Kanske om jag ljuger, låtsas att min återkomst beror på bloggabstinens och inte krav från klasskompisar.
Nu. Lyssnar på Tiger Lou istället för Kent, drömmer istället för att skriva, klär mig i skjortor och finstickade tröjor istället för prickiga kjolar.
Vi får se om jag stannar.
60
Den isande, hårda vinden placerar omsorgsfullt hårslingor framför mitt ansikte & får ögonen att slutas i självförsvar. Tänk om man kunde röra vid den? Lyfta ett finger & stoppa den. Då kunde man kanske slippa bli vält på marken för att bli ett med de gamla höstlöven. Är det vinter nu? Du säger att hösten varar så länge löven omsluter jordytan, men i så fall tar hösten aldrig slut. Även under vintern finns löven kvar under det där glittriga & återtar sin hedervärda plats när det smält bort. Vad jag vill säga med det är oklart, men allt är hopsmetat just nu & jag orkar inte riktigt bry mig. Idag har jag & Sofia tränat. På ett gym. & fortfarande är det omöjligt att ladda upp bilder. som om jag hade några bilder att visa
57
55
it's incomplete without you, the silver soul is running through. it's a vision, complete illusion
Mitt liv ligger orört i bokhyllan medan dagarna brinner upp & förvandlas till aska utan att jag ens märker det. Sitter ensam i mitt sovrum med mina drömmar som enda sällskap. Världen är vackrast i svartvitt & Beach House fyller upp det vakuum som annars vilar över rummet när jag låter tystnaden ligga orörd.
54
all i want to do is ride bikes with you & stay up late & watch cartoons.
weheartit
Trots den opassande tidpunkten & platsen - mitt på dagen i kinesiskasalen - gör jag det som nästan faller sig naturligt för mig nu för tiden. Sluter ögonen igen & låter längtan svepa mig bort till en oförglömlig plats där jag spenderat så många timmar, vars utstrålning får mig att lita på en lycklig framtid & allt som hör den till. Men det är lögn, falskt alarm, falsk marknadsföring. Kanske tror du att du vet hur det känns, kanske ser du din egen tolkning av känsla framför dig som om den vore en målning i pastellfärger. Men det känns precis tvärtom, känslan bryter mot de oskrivna reglerna. Målningen är inte pastellfärgad. Den är svart, kanske lite gråtonad. Det känns svindlande, på ett negativt & nedbrytande sätt. Bara för att slippa det där obegripliga måste jag be min hjärna skicka nervimpulser till mina ögon som får dem att öppna sig igen. Ta farväl av allt det där jag bara vill glömma. Vi ses igen.
Åh jag vet inte vad som händer. Jag kan inte ta mig samman, jag vaknar för sent & panikcyklar till skolan utan vantar. Orkar inte koncentrera mig på någonting, vill bara hem & ligga i sängen & titta upp i taket. Kräver lugn & tystnad. Ignorerar viktiga läxor. Precis som texten ovan är jag ingenting förutom totalt förvirrad & förvirrande, skriver evighetslånga texter om absolut ingenting utan att tänka. Vill lämna inskränkta Djursholm, iskalla Stockholm & förutsägbara Sverige, vill lämna den alldeles för låga siffra som ska representera min ålder. Men samtidigt vill jag ha trygghet, vågar inte kasta mig ut i den värld jag drömmer om. Som sagt är jag extremt förvirrande just nu. Skyller på hösten.
weheartit
Trots den opassande tidpunkten & platsen - mitt på dagen i kinesiskasalen - gör jag det som nästan faller sig naturligt för mig nu för tiden. Sluter ögonen igen & låter längtan svepa mig bort till en oförglömlig plats där jag spenderat så många timmar, vars utstrålning får mig att lita på en lycklig framtid & allt som hör den till. Men det är lögn, falskt alarm, falsk marknadsföring. Kanske tror du att du vet hur det känns, kanske ser du din egen tolkning av känsla framför dig som om den vore en målning i pastellfärger. Men det känns precis tvärtom, känslan bryter mot de oskrivna reglerna. Målningen är inte pastellfärgad. Den är svart, kanske lite gråtonad. Det känns svindlande, på ett negativt & nedbrytande sätt. Bara för att slippa det där obegripliga måste jag be min hjärna skicka nervimpulser till mina ögon som får dem att öppna sig igen. Ta farväl av allt det där jag bara vill glömma. Vi ses igen.
Åh jag vet inte vad som händer. Jag kan inte ta mig samman, jag vaknar för sent & panikcyklar till skolan utan vantar. Orkar inte koncentrera mig på någonting, vill bara hem & ligga i sängen & titta upp i taket. Kräver lugn & tystnad. Ignorerar viktiga läxor. Precis som texten ovan är jag ingenting förutom totalt förvirrad & förvirrande, skriver evighetslånga texter om absolut ingenting utan att tänka. Vill lämna inskränkta Djursholm, iskalla Stockholm & förutsägbara Sverige, vill lämna den alldeles för låga siffra som ska representera min ålder. Men samtidigt vill jag ha trygghet, vågar inte kasta mig ut i den värld jag drömmer om. Som sagt är jag extremt förvirrande just nu. Skyller på hösten.
53
Nej, vad dum jag är. Förlåt. Klart att jag inte ska sluta blogga. Bara för att jag inte har någon inspiration en dag betyder det inte att jag inte kan skriva här nästa dag. Slå mig, någon. Nu glömmer vi det här.
52
i sometimes got so tired of our game, i wanted you to feel the same
Frågar mig själv om jag verkligen ska fortsätta blogga, äter tårta till frukost & spelar Monopol på min heltäckningsmatta med Nina. Lär femåringar att göra kullerbyttor. Tittar på avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong av Top Model i brist på annan sysselsättning. Planerar höstens konserter & saknar pengar. Tror att jag ska sluta blogga.
50
Det finaste som finns är att vakna upp helt ovetande, & bli uppringd av Ebba som berättar att det där vita, iskalla & blöta faller utanför fönstret. Att som i trans titta ut genom fönstret & se att det faktiskt är sant. Såhär ser det ut utanför mitt fönster precis exakt just nu. Synd bara att själva flingorna inte ville fastna på bild utan bara blev suddighetsfaktorer.
49
we're the trees still green in november and i know i can't remember summer being so gone, and i will play along, but it feels so much that we don't know what we're doing. and i never knew, never thought they could play along, honey, but they don't know what they're doing
47
why are we so alone even with company? / i miss you even when you're around
Tystlåten gitarrmusik & en lågmäld röst som pratar om mod. Äkta mod. Inte den-som-klättrar-högst-upp-i-trädet-mod eller den-som-gör-det-svårast-skateboardtricket-mod, utan riktigt mod. Riktig styrka. En berättelse om en mamma som dött & ett barn som lärde sig acceptera det, endast tre månader efteråt. En våldsam känsla sköljs över mig, som tio liter iskallt vatten. Den kyler ner mig & min svaga kropp darrar av förskräckelse. Skam. Är det möjligt att känna sig såhär svag? Svaghet gånger en miljon. Pojken i berättelsen. Han är stark, så ofattbart modig. Och jag kan inte ens efter snart ett år acceptera mina (i jämförelse) minimala problem.
Jag läser igenom mina gamla anteckningar från konfirmationslägret i somras. De flesta var förstås inte alls lika sorgsna och dunkla som denna text, men ibland ser mina känslor ut precis så.
Tystlåten gitarrmusik & en lågmäld röst som pratar om mod. Äkta mod. Inte den-som-klättrar-högst-upp-i-trädet-mod eller den-som-gör-det-svårast-skateboardtricket-mod, utan riktigt mod. Riktig styrka. En berättelse om en mamma som dött & ett barn som lärde sig acceptera det, endast tre månader efteråt. En våldsam känsla sköljs över mig, som tio liter iskallt vatten. Den kyler ner mig & min svaga kropp darrar av förskräckelse. Skam. Är det möjligt att känna sig såhär svag? Svaghet gånger en miljon. Pojken i berättelsen. Han är stark, så ofattbart modig. Och jag kan inte ens efter snart ett år acceptera mina (i jämförelse) minimala problem.
Jag läser igenom mina gamla anteckningar från konfirmationslägret i somras. De flesta var förstås inte alls lika sorgsna och dunkla som denna text, men ibland ser mina känslor ut precis så.
46
but my words are frail, not audible, they do not even convince me, perhaps they are untrue
Jag har spillt te på mitt tangentbord vilket är anledningen till att jag sitter och skriver på pappas mystiska high tech-tangentbord, vilket också är anledningen till att bloggen har varit orörd hela helgen (som förövrigt gick ut på att springa omkring i Kungsträdgården och agera Katy Perry med Ebba, Bella och Won som filmfotografer och bada i Mörbybadet med fina vänner tills fingrarna, hela kroppen, förvandlats till bleka, mjuka russin). Nu lyssnar jag på detta och undrar vad jag känner. Var är mina känslor? Jag vet inte. De drunknade.
45
weheartit
Utomhus: genomblöta cykelsadlar, fingerkyla på uppförsbacken påväg hem, gula löv i regnvått hår, frusna strumpbyxeklädda knän.
Inomhus: tusen tekoppar, mattepluggande på heltäckningsmattor, fluffiga tröjor, svagt kallt ljus genom persienner, lasagne.
44
Kanelbullar & vaniljte lämnar en välbekant smak på min tunga, i hela munnen. Smaken, eller snarare lukten, fastnar till & med på de vita väggarna i mitt knäpptysta sovrum. Drömmer mig bort igen, till den där platsen jag ser framför mig vareviga sekund, som jag spenderar de alldeles för korta drömnätterna i. Jag hittar där, vet var allting finns placerat. Kan rita upp en karta i luften framför mig trots att jag aldrig varit där i vaket tillstånd. Tyvärr.
41
i won't care for you like i'm really supposed to, there are things i'll do that could really hurt you. don't you just love goodbyes?
Drack te om varma sommarnätter & dricker hallonsmoothie om kalla höstkvällar. Det borde kanske vara tvärtom, men jag tycker om det så här. Elevens val är bra. Då får man träffa Monty & sjunga jullåtar & Radiohead trestämmigt i en hel vecka medan världen oändligt sakta färgas orange utanför fönstret & man börjar ana små ångmoln sväva ut ur munnen när man andas.
Drack te om varma sommarnätter & dricker hallonsmoothie om kalla höstkvällar. Det borde kanske vara tvärtom, men jag tycker om det så här. Elevens val är bra. Då får man träffa Monty & sjunga jullåtar & Radiohead trestämmigt i en hel vecka medan världen oändligt sakta färgas orange utanför fönstret & man börjar ana små ångmoln sväva ut ur munnen när man andas.
39
strange things will happen if you let them come around and stick around
Den röda soffan som inte alls är mjuk, men som jag ändå ligger i, försvinner ur mitt synfält och det gör även de vita, tavelprydda väggarna och mörkret som övervinner tv-ljuset och gör att väggarna ändå inte syns. För att jag blundar.
Den röda soffan som inte alls är mjuk, men som jag ändå ligger i, försvinner ur mitt synfält och det gör även de vita, tavelprydda väggarna och mörkret som övervinner tv-ljuset och gör att väggarna ändå inte syns. För att jag blundar.
38
Mina fingertoppar får ett nytt grepp om de snövita pappersbladen och ännu en sida full av svarta bokstäver blir synlig. Med glasklar blick dansar mina ögon (som egentligen vill slutas och låta kroppen glida in i den dvala den suktar efter, men fina böcker är mot förmodan den bästa energikällan) över sidorna medan hjärnan tolkar den underbara texten jag ser. Boken heter Snart är jag borta och är världens finaste.
Tidigare idag satt jag i ett kök tillsammans med Ebba, Ville och Keigo och gjorde sådant man alltid borde göra egentligen. Drack smoothie, tittade på dåliga tv-program och lekte med dammsugare.
37
dear god, make me a bird so I can fly far. far, far away
Och så drömmer jag mig bort igen.
Och så drömmer jag mig bort igen.
34
när taxametern slagits på, försvinner allt i regnet utan spår. ser vi syner nu igen? det här är något som inte ens har hänt
Regnet öser ner utanför ett stort, vitmålat hus. Förut var det gult, men av någon anledning ville man att den mjuka, gula färgen skulle förvandlas till genomskinlig, opersonlig vit färg. Inomhus finns det inga tecken på liv, om man bortser från en liten flicka. Hon skriver kulspetsblå bokstäver på en rosa, hjärtformad post-it-lapp och låter vacker musik strömma ut på högsta volym genom det öppna fönstret. Att lite av regnet landar på fönsterbrädan spelar ingen som helst roll, den är ändå lite smutsig och regnet sköljer bort smutsen. Nej, det är inte sant. Men det är en bra ursäkt för att låta fönstret vara öppet och få andas iskall, fuktig septemberluft. Flickan har under hela månaden känt sig nedstämd och sinister, och inte alls velat byta ut den mjuka, glödande juliluften mot hård septemberluft, men nu känns det ganska bra, trots allt.
Regnet öser ner utanför ett stort, vitmålat hus. Förut var det gult, men av någon anledning ville man att den mjuka, gula färgen skulle förvandlas till genomskinlig, opersonlig vit färg. Inomhus finns det inga tecken på liv, om man bortser från en liten flicka. Hon skriver kulspetsblå bokstäver på en rosa, hjärtformad post-it-lapp och låter vacker musik strömma ut på högsta volym genom det öppna fönstret. Att lite av regnet landar på fönsterbrädan spelar ingen som helst roll, den är ändå lite smutsig och regnet sköljer bort smutsen. Nej, det är inte sant. Men det är en bra ursäkt för att låta fönstret vara öppet och få andas iskall, fuktig septemberluft. Flickan har under hela månaden känt sig nedstämd och sinister, och inte alls velat byta ut den mjuka, glödande juliluften mot hård septemberluft, men nu känns det ganska bra, trots allt.
33
Jag längtar bort härifrån.
32
i miss you even when you're around, i'm a black cloud sending lightning to the ground
Jag fingrar på en gammal sårskorpa på mitt vänstra knä. Ett sår som inte får läka. Det är det såret jag fick samma dag som du lämnade mig, när jag halkade på en asfalterad väg långt härifrån, kommer du ihåg? Varenda gång det håller på att läka pillar jag upp det igen och varenda gång gör det lika outhärdligt ont. Ändå fortsätter jag. Det är ju mitt enda minne.
Jag fingrar på en gammal sårskorpa på mitt vänstra knä. Ett sår som inte får läka. Det är det såret jag fick samma dag som du lämnade mig, när jag halkade på en asfalterad väg långt härifrån, kommer du ihåg? Varenda gång det håller på att läka pillar jag upp det igen och varenda gång gör det lika outhärdligt ont. Ändå fortsätter jag. Det är ju mitt enda minne.
