31
Ett dramatiskt ösregn invigde dagen och en bil som inte tillhörde mig tog mig till skolan. Efter en alldeles för vardaglig vardag gick jag hem från skolan i iskallt solsken med en plastmugg fylld av varm choklad och vispgrädde i handen. Börjar nästan vänja mig vid tanken på att hösten kommer i vilken sekund som helst, men känner mig fortfarande vilsen i mig själv. Saknar en varm hand att hålla i när höstnätterna faller.
25
Det är då jag önskar att jag kunde krypa ut ur min hud, bosätta mig i luften som min kropp fortfarande andasslut
Målet med den här bloggen var att göra så många inlägg att jag kunde citera hela den här låten, som förresten råkar vara den vackraste låten någonsin, i rubrikerna. Nu är låten slut och jag vet inte vad jag ska göra med bloggen. Börja med en ny låt? Sluta blogga? Något helt annat? Jag vet faktiskt inte.
wash your face in the lake, you've got a diamond under your skin
Jag sitter och väntar på att middagen ska bli färdig. Allting tar så lång tid när man väntar på något, redan har gjort allt som behöver göras, sagt allt som behöver sägas. Man får så mycket tid över och börjar tänka på sådant man annars så skickligt lyckas undvika att tänka på. Egentligen vet jag inte vad jag väntar på, men antagligen är det inte maten. Förmodligen är det något större, något jag kanske aldrig kommer att få se. Jag inbillar mig att jag lever för nuet, lever just nu, tar vara på dagen, carpe diem och allt sådant där. Men jag vet ändå att det inte är sant, att sådant bara är ursäkter för att slippa oroa sig för framtiden. Om jag ens har någon framtid. Jag vet inte. Det enda jag vet just nu är att jag inte vet vem jag är och att jag, vem det nu är, är trött.
throw me a dream please, it's been a dreamless sleep for such a long time
Höst. Jag tror inte alls att jag vill att solvarma knän, picknickar och grönt ljus ska förvandlas till grumliga vattenpölar, lövtäckta trottoarer och regnblött hår. Inte än. Mina fingrar blir stelfrusna bara under de fem minuter det tar för mig att cykla till skolan och jag behöver verkligen en varm jacka. Fast hösten började komma smygande för bara ett litet tag sedan, saknar jag redan den automatiska lyckokänslan man får när man vaknar utav solljuset på sommaren. Mina fötter avskyr stela höstskor och framför allt strumpor. Läxorna är alldeles för många och jag känner mig instängd i den alldeles för stora skolbyggnaden med grå trappor. Grått. Allt är grått på hösten. Inte grönt som på sommaren. Jag är trött.
i hope you'll find the sea
Det finns inget här just nu. Bara tystnad.
in your boat, tied to a tree
Jag står och trampar i en lerpöl. Försöker ta mig framåt, men leran håller fast mina skor. Jag försöker ta av mig skorna, men dras neråt utav en kraft, starkare än något jag någonsin upplevt tidigare. Jag klarar inte av att ta mig framåt. Tar det slut här? Jag ser fotspår på vägen framför mig, följer dem längtansfullt med blicken tills de försvunnit bortom horisonten. Mängder av fotspår. Alla leder åt olika håll, men alltid framåt. Hela jag är dold under leran nu. Mina fotspår var de enda som fastnade här, försvann under marken. De enda som inte kunde bestämma åt vilket håll de skulle gå.
human skin can be hard to live in
Längtan finns här. Alltid. En hand, stel och svartmålad, målar upp drömlika bilder på ett flortunt papper. Visar upp det för oss, håller det retsamt utom räckhåll, väntar tills den är säker på att bilderna naglats fast i våra hjärnor. Sedan en knappt märkbar gest med lillfingret och plötsligt har papperet förvandlats till aska framför våra fötter. Men bilderna är kvar i våra huvuden, i luften framför oss. Vi sträcker fram våra frusna händer mot illusionerna, men känner bara luft. De är ju bara det. Illusioner.
i'm a black cloud sending lightning to the ground
En dag har passerat. En melankolisk dag. Inte många ord alls har sluppit ur min mun. Faktum är att det skönt att bara vara tyst och stilla, utan att behöva anstränga sig för att formulera meningar på impuls, såsom man gör när man pratar Sådana här dagar är härliga.
you left your winter clothes and your teeth marks in my skin
Mina lakan är blommiga. Med vana fingrar följer jag sömmarna längs kanterna. Fram och tillbaka. De känns precis som vanligt. I takt med mitt hjärtas dunkande, som hörs så tydligt i nattens tystnad, känner jag hur hoppet om en förändring lämnar min kropp. Sakta. Men plötsligt känner jag något. Där. En ensam tråd, flortunn och osäker, sticker ut ur de annars så oförklarligt symmetriska sömmarna. Kanske förändras saker och ting, även efter en lång tid. Trasiga sömmar ger mig hopp.
when the birds are sleeping, that's when the trees sing
Jag kom till världen som ett regn. Ner på jorden, liten och våt. Unik. Ingen var som jag, inte en enda av de miljoner regndroppar som föll samtidigt som jag var mig lik. Men väl nere på jorden möttes vi. Vi bildade en förening, en vattenpöl. Snart var vi starkare än något annat. Mäktigare. Men jag glömde vem jag var. Är jag fortfarande en unik liten regndroppe? Eller har jag på något oförklarligt vis förvandlats till en obetydlig del av helheten?
