1
En ny era, ännu en tidsålder. Mina tvekande fingrar på tangentbordet hoppas på ett hjärtligt välkomnande, men antalet prenumeranter på bloglovin talar inte direkt till min fördel. Förlåter ni mig? Kanske om jag ljuger, låtsas att min återkomst beror på bloggabstinens och inte krav från klasskompisar.
60
59
Klockan är nollnolltjugo en lördagskväll & jag går hemåt mitt i kylan, som inte alls är särskilt påträngande. Bakom kylans fasad finns något lite varmare. Bortsett från mina svarta kängor är allt vitt & jag som har någon slags förkärlek till kontraster önskar att jag tagit med mig kameran för att föreviga den ultimata kontrasten - svart mot vitt. Inget behagar lämna avtryck i minnet, kameran eller anteckningsblocket längre & egentligen spelar väl inte det någon roll. Jag finns ju ändå.
Fredagskväll. Klockan halv tio kommer vi på att jag ska gå hem till Sofia för att stanna uppe till två & prata med Timrå-bor på Omegle om asiatiska rockar & tandställningar. Ganska awesome.
Lördagsdag. Vi råkar sova till halv ett, träffar Ebba & fryser ihjäl.
Lördagskväll. Klockan halv nio går jag till Sofia igen & pratar med kärlekskranka asiater på Omegle. Vilket liv vi har.
58
Vecka fyrtiofem bara blev bättre & bättre ju längre fram i tiden den tog mig. (tydligen fungerar det inte att lägga upp bilder nu, så inlägget får vara lite tomt)
101108
Johnossi på scenen, kravallstaket mot höftben, revben & knäskålar. När publiken hoppade upp & ner i takt med den trumhinnesprängande musiken gungade golvet bokstavligen & kvällen slutade med att jorden blev svart & snurrade & att jag blev ivägburen av vakter.
101111
Anna & jag spenderade fyra timmar på den minsta scenkanten jag någonsin sett. Där uppe stod Daniel Tjäder från the Radio Dept. & några andra & spelade skivor. Så kom Daniel ner och pratade med oss & bjöd oss på coca cola. Jag tror inte att det går att förklara & även om jag kunde förklara skulle ingen förstå mina ord.
101113
Håkan Hellström. Klockan halv tre på natten satt jag & Nina utanför Hovet med sovsäckar & varmt te. Trots att panik i kön gjorde timmarna före insläppet kaotiska hamnade vi vid kravallstaketet, till vänster.
Lät inte värken i varje kvadratcentimeter av kroppen hindra mig från att ha de bästa timmarna i mitt liv. Det finns inga ord som kan beskriva hur fantastiskt allt var, det här var den absolut vackraste spelningen jag någonsin varit på. Trots att jag aldrig fällt särskilt många tårar under tidigare konserter stod jag & skakade av gråt, dränkt i tårar & konfetti. Håkan var så . obeskrivlig .
Nu har jag suttit & nostalgilyssnat på honom hela dagen & måste erkänna att några tårar faller längs båda kinderna. Musiken slutar aldrig.
101115
Sofia, Ebba & jag försökte oss på det här med att plugga tillsammans, men det slutade med kladdkaka & hårplattning. Planer om en kryssning i december förvandlar höstmörkret till något lite ljusare.
57
56
Efter mer än ett års obeslutsamhet tog jag tag i det som jag faktiskt ville & färgade håret rött. Färgen hette röd koppar men resultatet blev snarare mörkt lila-aktigt. Besviken blev jag visserligen, men fick höra dagen efter att det inte såg så hemskt ut, trots allt. & nu när jag vant mig ser det ganska så intressant ut. Kanske får ni se resultatet en vacker dag.
& i förrgår tog jag, precis som så många gånger tidigare, tunnelbanans röda linje till Slussen, denna gång för att möta upp tio fina flickor som jag inte kände & en fin Nina som lyckats samla ihop oss. Spenderade timmar på McDonald's & Espresso House innan vi fick springa det snabbaste vi kunde till en mörk & varm lokal någonstans för en omgång laserdome. Att jag var förskräckligt dålig på det spelade inte någon stor roll, jag kan kalla mig fredlig. Somnade på tunnelbanan hem & vaknade upp en station innan slutstationen.
Onsdagen den tredje november & torsdagen den fjärde november tvåtusentio (november, vi avslutar sagan snart, har du nåra lögner kvar att pudra dina svar?) försvann såsom så många andra dagar gjort. Att jag aldrig kommer att återuppleva onsdagen den tredje november eller torsdagen den fjärde november tvåtusentio spelar lika liten roll för mig som tiden har gjort igår & idag. Jag har gott om tid på mig att göra allt jag vill, så varför slösa bort denna vackra dag på att leva? Kanske för att jag är femton & borde kunna bocka av fler punkter på min att-göra-innan-jag-dör-lista än vad jag faktiskt gjort.
55
it's incomplete without you, the silver soul is running through. it's a vision, complete illusion
Mitt liv ligger orört i bokhyllan medan dagarna brinner upp & förvandlas till aska utan att jag ens märker det. Sitter ensam i mitt sovrum med mina drömmar som enda sällskap. Världen är vackrast i svartvitt & Beach House fyller upp det vakuum som annars vilar över rummet när jag låter tystnaden ligga orörd.
54
weheartit
Trots den opassande tidpunkten & platsen - mitt på dagen i kinesiskasalen - gör jag det som nästan faller sig naturligt för mig nu för tiden. Sluter ögonen igen & låter längtan svepa mig bort till en oförglömlig plats där jag spenderat så många timmar, vars utstrålning får mig att lita på en lycklig framtid & allt som hör den till. Men det är lögn, falskt alarm, falsk marknadsföring. Kanske tror du att du vet hur det känns, kanske ser du din egen tolkning av känsla framför dig som om den vore en målning i pastellfärger. Men det känns precis tvärtom, känslan bryter mot de oskrivna reglerna. Målningen är inte pastellfärgad. Den är svart, kanske lite gråtonad. Det känns svindlande, på ett negativt & nedbrytande sätt. Bara för att slippa det där obegripliga måste jag be min hjärna skicka nervimpulser till mina ögon som får dem att öppna sig igen. Ta farväl av allt det där jag bara vill glömma. Vi ses igen.
Åh jag vet inte vad som händer. Jag kan inte ta mig samman, jag vaknar för sent & panikcyklar till skolan utan vantar. Orkar inte koncentrera mig på någonting, vill bara hem & ligga i sängen & titta upp i taket. Kräver lugn & tystnad. Ignorerar viktiga läxor. Precis som texten ovan är jag ingenting förutom totalt förvirrad & förvirrande, skriver evighetslånga texter om absolut ingenting utan att tänka. Vill lämna inskränkta Djursholm, iskalla Stockholm & förutsägbara Sverige, vill lämna den alldeles för låga siffra som ska representera min ålder. Men samtidigt vill jag ha trygghet, vågar inte kasta mig ut i den värld jag drömmer om. Som sagt är jag extremt förvirrande just nu. Skyller på hösten.
53
52
i sometimes got so tired of our game, i wanted you to feel the same
Frågar mig själv om jag verkligen ska fortsätta blogga, äter tårta till frukost & spelar Monopol på min heltäckningsmatta med Nina. Lär femåringar att göra kullerbyttor. Tittar på avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong av Top Model i brist på annan sysselsättning. Planerar höstens konserter & saknar pengar. Tror att jag ska sluta blogga.
51
På väg till skolan fastnar lätta snöflingor överallt, bildar molntussar i håret & på jackan & landar på ögonfransarna för att sudda ut det omsorgsfullt lagda sminket. Trots det har det tunna men efterlängtade lagret fruset regn som bildats på jordytan nästan totalt raderats ut innan dagens solljus försvunnit ur vårt synhåll. Skoldagen avslutades med en timmes konstant skratt på kinesiskalektionen & efter att ha ätit efterlängtade nudlar med Ebba fann jag mig själv sittandes i hennes säng tillsammans med henne, Ville & Ebbas gamla dagbok, funderandes över hur mycket vi har förändrats de senaste åren.
50
Det finaste som finns är att vakna upp helt ovetande, & bli uppringd av Ebba som berättar att det där vita, iskalla & blöta faller utanför fönstret. Att som i trans titta ut genom fönstret & se att det faktiskt är sant. Såhär ser det ut utanför mitt fönster precis exakt just nu. Synd bara att själva flingorna inte ville fastna på bild utan bara blev suddighetsfaktorer.
49
48
Idag hade finaste Håkan Hellström signering och nu sitter jag här med ett våldsamt dunkande hjärta, en signerad skiva, en signerad affisch och ett minne av en kram utdelad av självaste Håkan.
47
Tystlåten gitarrmusik & en lågmäld röst som pratar om mod. Äkta mod. Inte den-som-klättrar-högst-upp-i-trädet-mod eller den-som-gör-det-svårast-skateboardtricket-mod, utan riktigt mod. Riktig styrka. En berättelse om en mamma som dött & ett barn som lärde sig acceptera det, endast tre månader efteråt. En våldsam känsla sköljs över mig, som tio liter iskallt vatten. Den kyler ner mig & min svaga kropp darrar av förskräckelse. Skam. Är det möjligt att känna sig såhär svag? Svaghet gånger en miljon. Pojken i berättelsen. Han är stark, så ofattbart modig. Och jag kan inte ens efter snart ett år acceptera mina (i jämförelse) minimala problem.
Jag läser igenom mina gamla anteckningar från konfirmationslägret i somras. De flesta var förstås inte alls lika sorgsna och dunkla som denna text, men ibland ser mina känslor ut precis så.
